Tvångsvila

I vanliga fall brukar min kropp vara otroligt duktig på att hålla sig frisk när jag har mycket att göra, och bli sjuk så fort jag har lov. Den här terminen har det inte funkat riktigt så, men det kanske bara är kroppen som verkligen verkligen tycker att jag borde vila? Den brukar ha gott omdöme i vanliga fall, så jag gör nog rätt i att lyssna och ta det lugnt. Det är ju ändå helg, så helt fel har den inte prickat.

Så för att göra kroppen till lags har helgen spenderats inomhus och varit väldigt behaglig. Det här med tvångsvila är inte så tokigt. Jag trodde jag skulle må bättre idag och kunna plugga lite (räkna går inte med feber, det gör det däremot att skriva uppsats, så det gjorde jag igår) men det känns sådär. Efter en lång morgon med frukost i sängen och en Guardian i knät känns det skönast att fortsätta såhär. Det är faktiskt inget annat jag måste göra, och ibland förtjänar man lite vila.

Med närmare eftertanke (eller uttänkt av kloka Veronica) så beror kanske sjukdomen på träning i fredags. Jag fick för mig att den förra förkylningen var helt borta och tog i så jag höll på att spricka, och det kanske var droppen? Jag var iallafall jättestark och tog 115 kg i knäböjsmaskinen, så jag är glad ändå.

Skilda världar

Igår ledde diskussionerna med kompisarna på puben, som ganska många gånger förut, till hemmafruar och mammor-på-heltid. Jag kan faktiskt inte alls förstå hur det skulle vara eftersträvansvärt. I Sverige skulle det nästan vara otänkbart att en tjej runt 20 skulle säga att hon ville bli hemmafru och att det var målet med hennes liv, men det fick jag höra av en tjej här igår. För mig är det nästan upprörande. Hur kan man inte vilja göra något annat? 

Att vara hemmafru är säkert mysigt stundvis, mys och lek hela dagarna, men inte särskilt stimulerande och tänk vilket beroende det innebär. Om du vill skilja dig, eller din man vill det, hur ska du då försörja dig? Och när barnen blir stora, vad ska du göra då?

Framförallt kanske, vill man uppmuntra sin dotter att inte göra något annat heller..? 

Det är svårt med de här diskussionerna här, eftersom så många av mina kompisar har vuxit upp med mammor som inte har jobbat. Jag har ingen lust att förolämpa någons mamma så därför försöker jag hålla mig lugn, men oj vad det är svårt! 

Systeryster

Igår hade jag äran att prata med min söta syster på MSN och hon tyckte jag skulle tillägna ett helt blogginlägg till henne, i stil med "Min älskade syster". Det här men kärleksförklaringar via bloggen känns inte alls som min grej, men hon frågade ju så snällt.

Jag har världens bästa syster, på riktigt.

Förresten så måste det stämma, för jag har skriftligt bevis. När jag tog studenten fick jag nämligen en t-shirt av ovannämnda där det stod just det - Jag har världens bästa syster. Vem skulle inte smälta av en sådan present? (Japp, jag skrev rätt, det stog har, inte är.)

Spurt

Det är kul när det går fort!

(Olof gick precis förbi och tolkade det där på ett helt annat sätt än det var menat, men jag antar att det är mer honom det är fel på än meningen?)

Om förra veckan var ett oändligt maraton, vilket det verkligen kändes som, så har den här veckan börjat med en spurt. Museebesök inför en uppsats jag ska skriva, jobb med Fairtrade, lektion, projektarbete och mer Fairtrade. Fairtrade Fortnight började ju idag och jag tycker det gick som smort. Jag var nöjd och lite stolt där jag stod i min hemmadekorerade Fairtrade-tröja.

Vi hade besök av en otroligt inspirerande och trevlig kvinna från ett företag, Mysmallshop, som säljer rättvisemärkta smycken från Nepal. Efter hennes prat om voluntärarbete och möjligheter att åka och jobba med deras projekt känns rädslan att inte komma in på master-kurserna jag sökt nästa år inte lika skrämmande. Det finns ju en massa andra spännande saker man kan göra!

Nu hoppas jag bara att de två veckorna fortsätter gå såhär bra, och att allt annat som måste göras blir gjort av sig självt.

Gripande och upprörande om Guantanamo

Jag läste idag en intervju med en nu 24-årig kille som jobbade som fångvakt i Guantanamo. Han var 19 år när han kom dit, hade vuxit upp i en trailer-park och ville bara ha en college-utbildning. Så förutsägbart, och så fruktansvärt fegt av den amerikanska staten. Locka fattiga ungdomar med en strålande framtid, så slipper du göra skitjobbet själv.

Läs artikeln här, och håll tummarna hårt att historien inte återupprepas.

Tillfälligt ikapp

För första gången den här veckan har jag idag känt att jag själv kan bestämma vad jag ska göra med min tid, att min tid är min tid. Jag har varit bokstavligen begravd i jobb med Fairtrade inför Fairtrade Fortnight som börjar nästa vecka och har knappt haft en ledig stund. Ikväll har jag iallafall kunnat göra det jag vill och har inte varit stressad alls (yes!), så vad gjorde jag? Jo, repeterade en kurs som har haft uppehåll och börjar igen imorn. Att det kändes skönt att få plugga i lugn och ro en hel kväll säger väl en hel del om hur jag har haft det på sistone..

Imorn tänkte jag lyxa till det och gå och träna också, för det har jag verkligen saknat. Förra veckan var jag ju sjuk och den här veckan har det helt enkelt inte fått plats på schemat.

Andra uppdateringar:

Olof tror att han har klamydia. Man kunde idag få gratis gör-det-själv-klamydiatester i receptionen hos oss och med chansen att vinna ett Nintendo Wii gjorde Olof slag i saken. Så fort han hade gjort testet började det såklart svida när han kissade, så nu måste han vara dödssjuk. Han är den största hypokondrikern jag känner så vi får se hur det går med den livshotande sjukdomen!

Jag är nu officiellt vuxen, för jag har börjat fondspara. (Naturligtvis på initiativ av Olof. Nu när han är så sjuk måste jag ju vara snäll mot honom och ställa upp.)

Förresten så är jag nästan frisk igen! Det är så fruktansvärt frustrerande att vara sjuk och nu verkligen njuter jag av lite ny energi i kroppen. Jag har varit väldigt duktig, och bortsett från stressen med skola och Fairtrade, så har jag gjort allt för att vila bort förkylningen. I tisdags fick jag till och med för mig att åka tunnelbana till skolan för att vila kroppen, men jag fick nog på en gång! Jag kanske hade blivit friskare i kroppen av att låta bli att cykla resten av veckan, men definitivt sjukare i huvudet. Jag förstår inte hur folk orkar åka tube varje dag! Det var nästan komiskt med trängseln, jag visste inte att det var så illa. Folk fick stå böjda för att dörrarna skulle kunna stängas och jag var tvungen att resa mig i väldigt god tid för att gräva mig igenom folkhavet för att komma ur vagnen. Nej, det var sista gången jag åkte Picadilly line klockan 6 en vardag!