Klimatdebatten

Jag har precis tittat på veckans avsnitt av Agenda i SVT där de diskuterade klimatdebatten i Sverige. Elisabet Höglund, frilansande journalist, framstod som en hetsig liten hund, medan Pontus Schultz, chefredaktör för Veckans Affärer, var lugn och verkade genomtänkt.

Det är lite tröttsamt med alla dessa människor som "vill vara med i debatten" med väldigt lite grund för sina argument. Naturligtvis ska alla få vara delaktiga i de vetenskapliga debatterna, men när det framställs som att det finns lika starka belägg emot som för klimatförändringar, så orsakar det ju otroligt stor skada. Allt arbete som genomförs runt om i världen för att informera och propagera för minskade utsläpp blir ju tillintetgjort om folk samtidigt översköljs med "fakta" om att människans agerande inte alls påverkar klimatet.

Det är helt sant att ingen vet exakt vad som händer i atmosfären, ingen vet exakt hur temperaturerna kommer ändras, vad effekterna av det kommer bli etc, men det får man acceptera. Klimatet och atmosfären är otroligt komplicerade, med många okända komponenter och drivkrafter, och därför går det inte att göra exakta förutsägelser. Så är det med vetenskap och det är tyvärr det folk inte räknar med. Många tror att vetenskap är definitivt, men det är faktiskt väldigt sällan det är det. Visst blir det mer abstrakt (och lättare att argumentera emot!) men det är ju naturligtvis bättre att forskarna går ut med de här osäkerheterna och felmarginalerna än att de ljuger blankt och säger sig veta exakt vad som kommer hända.

De människor som är osäkra borde åtminstone väga effekterna av sitt beteende mot varandra. Tänk om du har fel, oavsett din tidigare åsikt, vad blir effekten av ditt agerande? Om det skulle vara så att koldioxid inte hade någon effekt på klimatet (vilket jag inte alls vill få någon att tro!) så skulle det inte vara en nackdel för klimatet om koldioxidutsläppen hade minskat. Om koldioxiden hade minskat på grund av t ex minskad användning av olja och kol, och ökad användning av förnyelsebar energi skulle det öka energisäkerheten, alltså en bra sak. Om det däremot skulle vara så att koldioxiden har den effekt som man tror på klimatet, så skulle fortsatt ökade utsläpp leda till de temperaturhöjningar som IPCC pratar om.

Man kan ju slutligen tillägga att de som argumenterar mot mänskligt drivna klimatförändringar ofta helt saknar naturvetenskaplig utbildning, vilket inte direkt höjer deras trovärdighet i dessa frågor.

Bloggdvala

Just nu är det roligt, men lite stressigt, att vara jag. Veckan har varit bra men väldigt intensiv, så det har inte funnits mycket tid att döda framför datorn.

Faitrade Fortnight är på intågande och det känns just nu jätteroligt. Vi har fått budgeten godkänd, så vi har ganska mycket pengar att röra oss med, och har fått mycket annat stöd från annat håll. Det är så roligt att träffa folk som verkligen brinner för det de gör! Igår hade jag möte med bl a hon som är ansvarig för alla serveringar på skolan (head of catering är inte lätt att översätta!) och hon var verkligen otrolig. Hon drev massa olika projekt och verkade inte tycka att någonting var omöjligt. Hon var såklart väldigt positiv inför Fairtrade Fortnight och kommer hjälpa oss både praktiskt och ekonomiskt. En rolig ide som hon kom på som vi ska köra under de två veckorna är att alla som byter saker på sin vanliga shoppinglista till rättvisemärkta varor får gratis kaffe i skolan. Enkelt att visa med ett kvitto och borde vara ett effektivt sätt att visa folk det stora utbudet av rättvisemärkta produkter, som inte ens är mycket dyrare än andra!

Igår hade jag också möte med min projekthandledare. Det känns otroligt roligt och jag är verkligen spänd på att komma igång! Det ska bli roligt att få göra något som (förhoppningsvis) kommer vara till användningen för någon annan, och att faktiskt få tillämpa det jag lärt mig på något riktigt. Att vi dessutom ska få programmera är också kul. Det är sådana här gånger jag förstår att jag faktiskt har lärt sig mycket under de här åren. Jag har tidigare sagt att jag inte kan mer fysik nu är innan jag började plugga, men ibland slås jag av hur felaktigt det är.

Det här med att fysiken är så rolig är tyvärr inte bara en bra sak. Jag hade ganska effektivt lyckats övertyga mig själv om att jag inte ville hålla på med ren fysik nästa år, utan något ganska annorlunda. Nu börjar jag fundera på om det är rätt val trots allt. Utbildningen på Imperial (Sustainable Energy Futures) skulle nog vara perfekt eftersom den är så teknisk, så jag får hålla tummarna att jag kommer in där. Ansökan är inskickad så det är bara att vänta. På onsdag har jag intervju på Oxford (Environmental Change and Management), men för att det ens ska finnas en chans för mig att komma in så måste jag ju vilja det..

Idag är en väldigt lugn dag. Jag har pluggat ganska duktigt tidigare och tänkte ägna kvällen åt att förbereda mig för intervjun. Igår var jag ute med Filippinerna-gänget så det passar bra med lite vila. Olof har övergett mig för Hannes och Cambridge så jag får njuta av mitt eget sällskap!

Karma finns inte

Idag har jag läst om någonting så obeskrivligt tragiskt och bölat floder över någon jag aldrig har träffat.

Flickan som hittades död i Skyttorp har skrivit en detaljerad blogg den senaste tiden och jag har sträckläst varenda inlägg sedan November förra året. En mer tragisk livshistoria får man leta efter länge. Trots (på grund av?) allt hemskt hon hade varit med om verkade hon så otroligt insiktsfull, klok och generös.

Nästan det värsta var att livet verkade vara på uppgång för henne, saker började gå bättre och hon skriver i sista inlägget, en knapp vecka innan hon dog, om allt hon vill göra i framtiden. Hon hade precis haft sin första professionella modellfotografering och funderar på vad hon skulle göra om hon började tjäna stora pengar på modellandet - allt handlade om att hjälpa andra. Hon skriver att hon inte bara ville donera pengar - hon ville vara med, se förändring, påverka. Det är nästan ironiskt..

Tänk om man kunde hjälpa alla människor man ville hjälpa. Jag blir bara förstummad när jag läser om livsöden som hennes, och tycker att världen är så otroligt orättvist. Hon som hade kämpat så var väl den sista att förtjäna det här slutet?

Ibland tänker jag att jag borde bli psykolog, för det enda som spelar roll i livet är ju ändå människor man möter och öden man kan påverka. Jag har iallafall definitivt bestämt mig för att jag vill bli kontaktperson så fort det går (måste vara minst 25) och kontakt- eller familjehem när jag kan kallas en sådan. 

Jag sitter här med den där tryckande känslan som kommer med jämna mellanrum, den som får mig att känna mig så otillräcklig. Jag vill göra mer. Jag vill påverka, hjälpa, vara med, göra skillnad.

Den här tjejen sa sig tro på karma. Det gör inte jag.

Personal statement-träsket

Det här blir ett sånt här helt meningslöst blogginlägg, eftersom jag skriver bara för att slippa göra något annat.. Jag sitter egentligen och tragglar med ett personal statement för en master-kurs till nästa år, men kommer ingen vart alls. Det är tråkigt, svårt och känns omotiverat eftersom det inte finns en deadline.

Förutom lite smärre ansökningsstress så rullar livet på bra här. Jag överlevde igår en presentation som jag var tvungen att hålla för en av mina kurser och kunde faktiskt tycka det var lite roligt. Jag som trodde jag var obotligt dålig på att hålla presentationer! Med tanke på vad jag pratade om kanske det inte var så konstigt att jag trivdes - jag fick stå och predika för folk om återvinning, miljöpåverkan av textilproduktion och second hand-shopping. Det passade mig perfekt! =)

Vardagsrutinen jag pratade om tidigare har jag lyckats ganska bra med att få tillbaka, men jag måste säga att det är svårt när man bara har runt 10 timmar schemalagd tid i veckan! Jag och Max har fortfarande inte kommit igång med vårt projekt än (om solceller - yay!) och tills vi gör det kommer schemat vara så här tomt. Jag vet nästan inte vad jag ska göra av all tid! Idag har jag iallafall hunnit med mycket mellan föreläsningar - lite plugg, Fairtrade-möte och gym. Med Fairtrade går det bra men är lite stressigt nu eftersom budgeten för Fairtrade Fortnight (två veckor av intensivt kampanjande i slutet av Feb/början av Mars) ska in på torsdag. Vi har en del rätt bra ideer så jag hoppas den går igenom och vi får pengarna!

Det går väl inte skriva ett blogginlägg idag utan att nämna Barack Obama? Det skulle nästan vara ignorant. Det som händer i USA just nu är ju verkligen historia och jag väntar spänt på vad som kommer hända under den här mandatperioden. Tyvärr tar förändring tid och Obama sitter inte i en lätt sits just nu. Jag undrar om någon skulle kunna leva upp till de förväntningar han har på sig? Oavsett om han inte ens i närheten av lever upp till allt som förväntas av honom är det helt klart ett steg i rätt riktning, och att Bush försvinnner från makten är verkligen på tiden. Nu när Obama har vunnit, och amerikanerna har tagit det här steget, känns det faktiskt helt absurt och oförståeligt att någon som Bush kunde ha makten så länge.

Idag går mina tankar till födelsedagsbarnet som inte längre fyller år.

Jag ska fira dagen med glada minnen av en person som gav så otroligt mycket, som alltid hade rum för ett skratt, som alltid lyssnade och som inte trodde att någonting var omöjligt.

Trots otrolig styrka så var vissa saker omöjliga och vi som är kvar får leva på minnen, minnen som inte bara är vackra utan också gör oss starka.

Konstfunderingar

Efter att ha ägnat en knapp timme med att spatsera runt inne på en konstutställning slogs jag i eftermiddags av vad som är så fantastiskt med att titta på konst, nämligen att man för en stund får stiga ut ur sin egen värld och in i någon annans. Serpentine Gallery, som är mitt kanske favoritmuseum och ligger mitt i Hyde Park, har just nu en utställning som heter Indian Highways, som UNT skrev om här, med verk av olika indiska konstnärer. Som alltid där så var det en härlig blandning av konststilar och uttrycksformer – fotografier, skulpturer, målningar och kortfilmer.

Eftersom det är någon annans värld man är i, inte ens egen, kan ens känslor svänga mycket snabbare än vanligt. Efter att ha tittat på flera verkligt sorgliga och gripande verk gick jag slutligen skrattande ut ur museet efter att ha sett en riktigt rolig kortfilm. Det var en underbar liten film av Kiran Subbaiah som handlade om en man som hade lärt sig flyga. Han beskrev, och demonstrerade tydligt, hur han hoppade upp i luften och sedan, innan gravitationskraften hann verka, hoppade upp igen och fortsatte sedan så. Att det verkade så enkelt och självklart var det som gjorde filmen så smart och rolig.

Det här med att vilja lämna sin egen värld för att stiga in i någon annans handlar ju i grund och botten om nyfikenhet. Jag som är en väldigt nyfiken människa får ofta för mig att folk tycker att nyfikenhet är en rätt dålig egenskap, men att vara intresserad av andra människors liv och världar kan väl ändå inte vara annat än bra?!

På tentan jag gjorde idag var vi 4 tjejer i en sal på runt 50 personer. Kanske var det delvis därför det gick bra för mig - för jag gav mig fan på att tjejer visst kan och att jag ville visa det. För så är det ju, tjejer kan och har precis samma förutsättningar som killar. Kursen har varit väldigt matematisk och var faktiskt rätt tuff. Jag funderade själv på att hoppa av i början men bestämde mig för att låta intresset gå i första hand och betyg i andra hand den här gången. Programmering och matte är ju jättekul och med lite envishet går det mesta!

Jag är helt övertygad om att snittet för de fyra tjejerna som tog tentan idag kommer ligga över genomsnittet. Tjejer som väljer, och inte hoppar av, en sådan här kurs är nog säkrare på sin förmåga än killar i samma situation. Likadant tror jag att det är med utbildningar - en tjej som är lite osäker på om hon vill läsa något tekniskt/matematiskt/"svårt" är mindre sannolik att faktiskt välja utbildningen än en kille i samma situation. Är tjejer mer rädda att misslyckas? Jag vet inte, men däremot tror jag de behöver pushas lite mer för att våga än killar behöver. En bra lärare, en kompis som uppmuntrar, någon att se upp till kan vara det som behövs för att fler tjejer ska läsa tekniska/naturvetenskapliga/matematiska ämnen. Det är ju ett sådant slöseri att många låter bli!

Förutom uppmuntran tror jag en omdefiniering av "svåra ämnen" skulle hjälpa. Om det hos många tjejer i grund och botten handlar om en rädsla att läsa ett svårt ämne, ligger ju problemet i att tekniska och naturvetenskapliga ämnen ses som svårare. Det är ju inte fallet! För mig är fysik och matte mycket lättare än historia, svenska eller italienska, och för andra är det tvärt om. Om samhället (skolor, föräldrar, media) skulle sluta framställa naturvetenskap som svårare och mer värt än samhällsvetenskap skulle kanske fler tjejer välja de ämnen som nu anses vara "svårare".

Det är sånt här som gör att en del av mig vill bli lärare i framtiden!

Nöjd

Tentan är avklarad och gick riktigt bra. Tänk vad det är kul när det går bra! Stolt och glad måste jag tyvärr gå vidare nu och skriva klart labbrapporten, vilket inte alls känns lika kul.

Dubbelliv

Det här med att leva dubbelliv som jag gör är ganska konstigt. Imorse åkte jag från Uppsala och kände verkligen att jag åkte bort, hemifrån, men trots det så hamnade jag efter ett par timmar med bil/väntan/flyg/tunnelbana hemma igen. Det råkade bara vara ett helt annat hemma, i ett annat land och en annan stad. Efter några veckor i Uppsala hade jag nästan glömt bort att jag och Olof hade ett alldeles eget, ganska fint (om än väldigt litet) bo i London. Att komma tillbaka kändes faktiskt riktigt kul och jag ser fram emot vårterminen.

Jullovet har varit toppen, med en ganska bra balans mellan plugg, jobb, vila och umgänge. Jul och mys i Sikhjälma, nyår hos Jonas, släktfest hos Morfar, skidåkning i Kungsberget. Tiden räcker ju aldrig till helt och man önskar alltid att det finns mer tid att träffa folk, men jag tycker i alla fall att jag har hunnit med det mesta. Jag känner mig lite halvutvilad och det behövs verkligen - imorgon har jag sluttenta i en kurs, på tisdag ska jag lämna in en labbrapport som inte är så färdig som den borde vara, och på måndag nästa vecka ska jag hålla en presenation som jag nästan inte har börjat med. Därefter blir det Oxford-intervju att tänka på/oroa sig för/se fram emot.

Något annat jag ser fram emot nu är att få lite rutin och vardag igen. Jag ser fram emot att komma igång med pluggandet ordentligt och jag längtar verkligen efter att börja träna ordentligt igen! Utan gymkort och med så mycket gott att äta hemma känns det verkligen välbehövt.

Trots en jobbig första vecka här så är jag verkligen optimistisk inför den nya terminen!