För två år sedan hände det som absolut inte fick hända. Så mycket gick fel och personalen på avdelningen gjorde inte vad de skulle göra, men en person fick precis som hon ville.
Jag vill tro att Johanna var lycklig den där dagen, eller de där minuterna när hon förstod att hon hade vunnit, när hon faktiskt fick bestämma själv. Hon fick som hon ville och nu har hon fått ro.
Vi som är kvar får försöka leva på den tron.
Det här inlägget är för svårt att skriva. Det finns inget man kan säga som är stort nog. Jag kan inte prata och det kanske inte behövs heller?
Jag hade iallafall en otrolig tur som fick lära känna henne. Tomrummet går inte att fylla.
No comments:
Post a Comment