Karma finns inte

Idag har jag läst om någonting så obeskrivligt tragiskt och bölat floder över någon jag aldrig har träffat.

Flickan som hittades död i Skyttorp har skrivit en detaljerad blogg den senaste tiden och jag har sträckläst varenda inlägg sedan November förra året. En mer tragisk livshistoria får man leta efter länge. Trots (på grund av?) allt hemskt hon hade varit med om verkade hon så otroligt insiktsfull, klok och generös.

Nästan det värsta var att livet verkade vara på uppgång för henne, saker började gå bättre och hon skriver i sista inlägget, en knapp vecka innan hon dog, om allt hon vill göra i framtiden. Hon hade precis haft sin första professionella modellfotografering och funderar på vad hon skulle göra om hon började tjäna stora pengar på modellandet - allt handlade om att hjälpa andra. Hon skriver att hon inte bara ville donera pengar - hon ville vara med, se förändring, påverka. Det är nästan ironiskt..

Tänk om man kunde hjälpa alla människor man ville hjälpa. Jag blir bara förstummad när jag läser om livsöden som hennes, och tycker att världen är så otroligt orättvist. Hon som hade kämpat så var väl den sista att förtjäna det här slutet?

Ibland tänker jag att jag borde bli psykolog, för det enda som spelar roll i livet är ju ändå människor man möter och öden man kan påverka. Jag har iallafall definitivt bestämt mig för att jag vill bli kontaktperson så fort det går (måste vara minst 25) och kontakt- eller familjehem när jag kan kallas en sådan. 

Jag sitter här med den där tryckande känslan som kommer med jämna mellanrum, den som får mig att känna mig så otillräcklig. Jag vill göra mer. Jag vill påverka, hjälpa, vara med, göra skillnad.

Den här tjejen sa sig tro på karma. Det gör inte jag.